Hej! Tänkte att detta kunde bli en liten presentation för och av oss. Vilka gömmer sig egentligen bakom lustiga namn och ett, i vissas ögon, udda intresse? Jag börjar själv! Men då måste du läsa bland svaren... /Lars H
44-årig trebarnsfar som hållit på med gamla trummor sen ca 1982... På den tiden gick Ludwigseten för runt tusenlappen. Oavsett skick. I alla fall 60-talsseten. De var ju så gamla och skruttiga.
Spelar gör jag mycket mindre just nu, men en ljusning syns i horisonten. Tidigare fuskade jag mig fram inom klassiskt, storband, jazzcombos, rockgäng och inte minst som pop-trummis. Dock kom alldeles för roliga jobb emellan. Efter 8 år i tv-svängen sadlade jag om till medielärare och så är det fortfarande. I alla fall mellan jagandet av nya trumkickar!
Och var kom inspirationen ifrån: Birka Musik har ju alltid varit en källa till inspiration, även om jag första gången jag frågade efter "gamla trummor" kanske inte möttes av något helt entusiastiskt svar. Detta har reparerats med råge sen dess. Tack för det. Breven från Vintage Drum Center var en annan tidig källa till inspiration, ja alltså innan internet fanns. Ni vet, papper å sån't. Rickard på Allegro i Örebro! Tack för att du övertalade mig att behålla min Premier Royal Ace! Nya ögon öppnades. Customanpassning/ renovering. Urban & slagverket. Tänk att få se gamla 20- & 30-talsgrejer. På riktigt!! Tack Urban! Och så alla andra som hjälper en med info och att få se sån't man inte trodde fanns: Hasse F, Roger, Niklas... Ja, ni vet vilka ni är.
Tja, här har vi ytterligare en 44-årig trebarnsfar. Jag började spela trummor runt mitten av 1970-talet. Mitt första egna set var ett Ludwig vistalite "vertical bars" med en Bonham supra (6,5X14). När de blev totalt ocoola i början av 1980-talet blev det Yamaha 9000 recording för hela slanten. Att jag så småningom halkade ned i vintageträsket berodde på att jag fick ett gammalt Ludwig champagne sparkle kit (1960-talet) av en jobbarkompis. Sedan var det kört. Under de senaste åren har diverse Slingerland, Rogers, Gretsch, Premier, Sonor och Ludwigset kommit och gått. De trummor som jag efter idogt letande har fastnat för är Ludwig classics med trelagersstommar- lönn/mahogny, poppel, lönn - tillverkade mellan 1968-69 och 1975-76). De har en klarhet och ett klipp som jag gillar. Lägg dessutom till en total översyn av sargkanterna utförd Niklas Kilenstam och du är framme... Under de senaste åren har jag också snöat in rätt kraftigt på gamla Paistecymbaler: Giant Beat, 2002, 602 och Sound Creation. På samma sätt som med trummorna har jag successivt utforskat de olika cymbalerna och behållit de jag gillar bäst. Långt ifrån alla gamla Paistecymbaler är bra! Just nu har jag väl en 30-40 st. Jag vill dock inte definiera mig som samlare. Det handlar snarare om olika ljudmöjligheter. Cymbalhögen är som en kryddhylla med olika burkar som kan användas för olika maträtter. Därför strävar jag efter att ha en bredd av olika typer av cymbaler/ljud. Är det några som låter för lika säljer jag som regel den ena. I princip har jag samma filosofi vad gäller virveltrummor; även de skall erbjuda en bredd av olika musikaliska uttryck. Just nu är jag helt såld på den gamla Ludwigvirvel från 1920-talet som jag bytte till mig av Lars Halvarsson. Fantatiskt instrument som får en att undra om utvecklingen verkligen har gått framåt under det senaste århundradet. Det som har gjort alla dessa passioner möjliga är i stor utsträckning internet. Utan ebay skulle min kryddhylla vara betydligt fattigare...men min plånbok mer välfylld.. Det senaste i raden av erfarenheter var när jag på bara några dagar lyckades köpa en original sejarmekanik till den gamla 20-talsvirveln. En sådan hade jag förmodligen fått leta efter i 20 år om bara den svenska marknanden varit tillgänglig.
Vill också understryka att denna blogg är ett kul "häng". Massor med trevligt folk med gedigna kunskaper - för att inte tala om alla bilder! Varma hälsningar! Roger
Jag som fortsätter är en 42-årig tvåbarnsfar med passion för den musik som var "ute" när jag själv kom till världen. Jag spelade på ett Pearlset med rena lönnstommar fr början av 80-talet och dessa trummor gjorde verkligen jobbet för mig då och jag har dem fortfarande kvar stående i min 5-årings rum. Men under tiden så hade jag en kompis farsa som spelade på gamla Gretsch som han köpt 1960. När jag hörde honom och när jag själv fick sitta in, så kände jag att det är det här som är Soundet! När mina kompisar lyssnade på Judas Priest eller AC/DC så lyssnade jag på Blue Note inspelningar med Bud Powell m Max Roach på trummor eller Shorty Rogers med Shelly Manne på trummor. Även där fanns det gamla Gretschsoundet som fortfarande sitter djupt in i själen. Som tonåring m begränsad ekonomi fick det dröja till 1987 då jag ramlade på en 4X14 virvel i Cadilac green i helt originalskick! Gissa om jag var glad! Det blev sedan ett komplett kit med jazzstorlekar i Walnut och det blev otänkbart för mig att byta märke. Åren har gått och jag föredrar fortfarande mkt högt stämda trummor som ofta var fallet på 50-talets inspelningar, men jag har då och då bytt set även om jag hela tiden varit trogen Gretsch-loggan. Äger i dagsläget 4 Gretschkit plus ett som jag håller på att renovera upp. Gamla Ludwig och Slingerland samt Rogers gillar jag givetvis också och kanske provar jag även något sådant vid sidan om en dag.
Cymbaler har det också blivit en stor samling även om inte heller jag vill kalla mig samlare. Rätt ljud vid rätt tillfälle styr mina val! Favoriterna är Turkiska K Zildjian och tunna A Zildjian fram till sent 50-tal. Helst fr transitionalperioden (sent 40-tal)vill jag ha.
Några fina Paiste har jag också behållit då jag anser dem överlägsna i känsliga ljudmiljöer såsom kyrkor eller festlokaler m högt i tak. Fr. början var det Gula tidningen som var min källa till prylar. Nu är Ebay det överlägsna forumet för att finna det jag vill ha.
Tycker det är jättekul att pladdra om denna underbara vintage-värld med Er! Ha en skön höst! Hans
Nästa man till rakning.... Bakom Birdmountain döljer sej en f.d. 53-årig skåning som bott i sin nya hemstad sedan-67. Sedan 8 år musiklärare(trum-elever), och har tidigare haft längre anställningar som bl.a. vaktmästare på sjukhus och förskollärare/fritidspedagog. Musikintresset kom från pappa, som var hobbytrummis. När jag var tolv fick jag min första virvel( en no name WMP från Halme´ns, Hälsingborg), men pappa hann inte lära mej så mycket, då han tragiskt gick bort i unga år. Vid den här tiden lyssnade jag och mina bröder på BEATLES, mamma köpte gärna de nya singlarna när de kom ut, hon tyckte också om de här söta killarna. Den här gruppen är tveklöst det som har betytt mest för mej, jag ville spela trummor, jag ville vara med i BAND. Vid den här tiden började jag i musikskola, och stavade dubbelslag m.m. Tyvärr lät inte läraren mej spela trumset, så vid (c:a) 15-års ålder la jag av, jag lessna. Jag satt hemma och spelade jättemycket till skivor, det blev min utbildning. Femton år, då fick jag mitt första trumset, ett japanskt Star, men med jättefina cymbaler, P.602. Det var min gamla trumlärare som hjälpte mamma att köpa der från Hoffsten och Fromholz, Linköping. Nu var det lite tyngre rock som gällde. De som betydde allra mest nu var Jimi Hendrix, Deep Purple, och Led Zeppelin( vilket sammanträffande, alla trummisar Ludwig-män!). Sen fick jag en häftig bandstart. Blivande glamrockarna "TEARS" sökte ny trummis och jag fick jobbet. Hoppade av skolan, och började spela ute vid 17-års ålder. Vid den här tiden fanns det jättemycket speljobb, så de kommande två åren spelade jag massor. Hela Sverige, Norge, Finland, skivor, radio och tv, pojkdrömmen slog in. Sedan har jag spelat i band konstant, alltid haft några att gigga med(undrar hur många band jag varit med i?). Musiken har alltid varit viktig, just nu ett blues-band( 10-års jubileum i år) och ett rock-coverband(skitkul, har inte spelat rock på många år känns det som!). Det här att jag jag har så myckett av allt, började nog tidigt. Jag älskade att sätta ihop stora set, långt innan det blev modernt. Mitt Star-set växte till tre h.p. två g.p. och dubbla bastrummor. Fast jag var inge vidare på dubbla... -74 blev det ett Ludwig Silver Sparkl 24,13,16 och virvel. Kanon trummor, nu började det låta lite. Det här setet hade jag länge, och när jag sålde det fanns det tre pukor till. Efter vdet var det dags för Sonor Phonic, som byttes mot Phonic Plus. Det är dom tyngsta trummor jag ägt. Stommarna var 12mm! Men med Pinstripeskinn på var det kul att lira brutal-rock. Sedan var det dags för Yamaha Rec. Custom färg Hot Red. Det var väl här det började bli mycket.Här fick jag utlopp för mina "böjelser" att sätta ihop olika set. Som mest hade jag ett 20 tal trummor i samma färg, bl.a. dubbla 26x14! De här trummorna var så bra, jag hade ett lite set, 18 bt och jazzpukor 12 och 14. Det gick att få ihop ett fusion, 22,10,12,14,16, som alla hade då. Och så lite hårdrock på det, 26,14,16,18. Sedan runt -95 fick jag en sån där nostalgikänsla, det skulle vara kul att ha ett gammalt Ludwig. Hittade ett fint 70-tal Champ Sp 22,13,16. Sen var man såld... De första åren hittade jag en del fynd, i dag är det en dyr hobby. Under resans gång tog jag ett svårt beslut, jag sålde ALLA Yamaha trummorna, de stod bara nerpackade, och var det det spelning ville jag alltid ha Ludwig. Men jag fick en bra slant att köpa Ludwig för, Ebay here i come! Cymbaler har också varit kul. Större delen har jag haft AZ i alla möjliga storlekar. Bara för några år sedan kom jag över en P.602. De fungerar så bra i små samman hang. Har blivit mina favoriter. De har ett alldeles lagom ljud, kontrollerat, väldigt distingt. När jag spelar på mina Istanbul, sluter jag ögonen och drömmer att jag är en jazztrummis, det låter rätt i alla fall! Som en gammal hårtslående rocktrummis har det varit en lång resa att fixa jazzliret. Men tycker det är så kul, så kul. Slutligen finns det ett antal AZ, de flesta gamla(50-60 tal). Det är fina grejor det också, lite brutala, och låter lite mycket. Men i rätt sammanhang blir det perfekt.
Jag kan inte besvara 10.000.-kronorsfrågan: varför har du så mycket? Det har bara blivit så här.....Men i dagsläget är man väl en något coolare person än för 15 år sedan, kalla det gärna lite avtrubbad. Nu är det inte så mycket som jag "behöver". Men någon enstaka Ludwigtrumma till blir det nog. Och cymbaler är ju betydligt smartare att samla, tar ju ingen plats! Hej alla goda vänner på bloggen, vi hörs ute i cyber-rymden. "Samlarn´"
Alla har börjat med sin ålder, så jag gör väl också det.Är med mina 59 år förmodligen den äldsta "nörden" i (för)samlingen.Arbetar på en specialskola för synskadade barn med tilläggshandikapp.Att det blev trummor för mig var en slump.När kompisarna i mitten på 60-talet bildade band , så ville ingen spela trummor.Jag blev tillfrågad för att jag alltid lyssnade på musik och tackade ja.Promlemet var bara det att jag aldrig hade rört ett instrument. Det löste musiklärarens son , som var med i bandet, han visade hur man satt upp ett trumset och lite enkla grunder. sedan körde vi igång hellre än bra men så småningom rätt ok.Lite brokiga vägar med heltidsjobb i ett popband ,tradjazz ,experimentell rock, afromusik, reggae och blues ledde sen fram till mitt samlarintresse.Fick i början av 70-talet en Levinvirvel+ baskagge av tradj.bandet.Dom gömdes efter ett par år undan och inte förän 1999, då jag fick en Levinvirvel i födslsedagspresent,började jag bli intress.av Levins trumhistorik och började söka efter info och trummor.det har väl gått lite trögt för dom flesta som spelade på 40-50 talet lever inte längre och i musikaffärerna är det tunnsått med Levinkunskaper, förresten så är det tunnsått med "riktiga" musikaffärer också!Nåväl jag har fått ihop en hel del i alla fall och haft turen att träffa en man som jobbade på Levinfabriken när dom tillverkade trummor där.Gillar som så många andra gamla Gretsch och Ludwig.Jag spelar ibland på Levin ute och tycker att dom med sina björkstommar har ganska ok ljud. Är man inte extremt kräsen med ljudet så kan man ju bara för att det ser häftigt ut och för att få liknande färg , sätta ihop olika märken som jag gjorde på en privat festspelning.Det blev Levin piccolo virvel,Manhattan Popular liten puka ,Ramona golvpuka och Trixon baskagge Manhattanpukan röd tegelmönstrad övriga Red Sparkle.Härligt att denna blog finns. Hälsn. Nisse
Mitt första "riktiga" trumset inhandlades hösten 1967 och var en Japansk Ludwigkopia av märket Gracy. Ganska lika men av betydligt sämre kvalité. Ett Ludwig Oyster Black kostade 4.500:- Garcy-setet 1.500:-. Ja, det var vad kassan tillät. Började lira Blues och lite Pop i ett band i Nora där jag är uppvuxen och fortfarande är verksam. Det blev lite olika lokala band tills det blev dags att göra lumpen. Så blev det några års uppehåll, spelsuget fanns där hela tiden, men tyvärr inga att lira med. Så när jag 1977 blev tillfrågad om att hoppa in i ett halvprofessionellt dansband, tackade jag faktiskt ja, p.g.a. av lusten att efter 7 års uppehåll äntligen få spela trummor. Jag köpte ett nästan nytt Slingerlandset i Koppar som jag fortfarande har kvar. Bandet lades ner efter knappa två år. Så blev det uppstart av ett Rockband som funkade ett par år. Efter det blev det till att lira symfonisk rock ett par år, då är vi framme vid 1982. Nu blir det åter stockarna på hyllan i några år ett litet inhopp i ett partyband under ett par år och sedan trummorna i träda. Hopplöst svårt att få tag på folk som vill lira det man alltid velat lira, BLUES! Så i slutet av 2001 träffas vi några gubbar och bestämmer oss för att träffas på söndagar och jamma lite och då bl.a. blues. Det hinner flyta på ända till Jul-Nyårshelgen 2004 då vi äntligen blir ett gäng som till 100% lirar blues, Blues Solution. Stilen gav sig redan från första helgen, Chicago-Blues. Mitt Slingerlandset lät inte riktigt rätt tyckte jag, det var inte det rätta Chicago-Soundet så det blev till att jaga ett Ludwigset. På senhösten 2005 efter flitigt annonserande och jagande blir det napp!!! Ettt SBP årgång 1969 med en Supra från 1970. Lite Autosol, Tandborste och Sonaxvax och setet riktigt lyser! Och soundet då? Jodå, låter som en ros doftar, så nu låter det riktigt Chicago om det! Jul-Nyårshelgen 2006-2007 träffas ytterligare några bluesdiggare och vi drar igång med en lite tuffare blues i Texas-stil. Vi är egentligen trio + munspel/sång. Vi antar namnet Lazy Roosters och efter att träffats någorlunda regelbundet i drygt ett år anmäler basisten oss till Mönsterås och Scandinavian Blues Contest, vi protesterar naturligtvis och undrar vad vi har där att göra? Vi blir otroligt förvånade då vi får höra att vi gått till final. Så sista helgen i maj när SBC går av stapeln slutar det med att Lazy Roosters står där som vinnare! Jaha gott folk det var lite om min trumkarriär ;-). Jo det var så sant, till professionen är jag screentryckare - skyltmakare - dekoratör, egen företagare sedan 1984 och jag har redan hunnit bli 56 år! /Kenth
Det har inte kommit nån ny "levnadsbeskrivning med focus på trummor" de senaste dagarna, så jag plockar upp stafettpinnen ...
Nej, Nisse är inte den äldsta "nörden" i den här församlingen för själv blir jag 61 bast i november. Är född, uppvuxen och fortfarande boende i Billesholm i nordvästra Skåne. Min fader var mycket aktiv i den lokala musikkåren (som firar 125-årsjubileum i år) och jag kom redan i koltåldern att spela trumpet där. I den lokala Foplkparken hängde man vid estraden och kollade in många förträffliga musiker, både amatörer och professionella. I Musikkåren var vi några grabbar som ville spela dansmusik och jag var redan från början inställd på ta "trumjobbet". Mitt första "kit" köptes av en granne för SEK 25:- (just det) och var mkt antikt. Bastrumman var c:a 70x30 (alltså jättestor) och virveln en Lefima (har det märket nämnts i spalterna här?) 14"x 8". På den tiden var idealet för virvlar Autocrat 14"x3och 20" bastrummor så man kände sig fruktansvärt "ocool" med det kitet. Försök gjordes att "kapa" ner virveln ... ja, ni kan nog räkna ut hur det gick med det!
Mitt första riktiga set var ett svart Premier som sedan, när jag börjat spela i en etablerad dansorkester, blev ett blått och sedan så kom mitt Ludwig-set (som jag utförligt ordat om tidigare). Efter upp mot 10 år som dansmusiker kändes det som om det var dags för ett uppehåll - studier och jobb tog över som det lite "viktigare" här i livet!
Så, år 1977 kom jag att inleda ett 15-årigt engegemang på Sveriges "mest kända Gästgivaregård" - i varje fall i Skåne! Började spela med två äldre gentlemän (den ene är nu 90 år gammal) med kontrabas så det blev en hel del evergreens med vispar och så. Mycket lärorikt och givande. Ludwig-kitet var med - än så länge! Tyvärr envisades jag med alldeles för tunga cymbaler till den här softa musiken, bla Paiste 2002 Sound Edge Hi-Hats.... .... men nu införskaffades det ett nytt kit (år 1984), ett Tama Superstar i naturfinish, detta svällde efterhand till att omfatta 7 tommar och flera cymbaler - grejor som jag inte hade någon egentlig användning för. Men Tama-kitet gällde nu och Ludwigarna ställdes in i garderoben. Nu var det intressant med trumspelet igen och tilläggas kan att jag i den här vevan på '80-talet tog lektioner hos Peter Fältskog - han är också från Billesholm och medlem av Musikkåren under några år.
Så fadade "Gästis-jobbet" ut 1992 och då tänkte man att det var det väl ändå tid att lägga av med spelandet. Hade bytt yrke (till SO-lärare), en tid haft dubbelt boende, gift mig och byggt hus. Det stora Tama-kitet såldes, men Ludwig-setet fanns kvar i garderoben. Rätt skönt att slippa ge sig ut i snöstormen i vintermörkret, tyckte (och tycker) man ... nu kunde man i stället ägna sig åt en kär hobby sedan gammalt, nämligen skivsamlandet. Jag har alltså under årens lopp lagt ner mycket mer stålar på skivor än på trummor och cymbaler!!!
... efter ett tag kom man med i Musikkåren igen (på blås) och sedan en dag kom musikläraren på skolan där jag jobbar, han hade "fått reda på" mitt förflutna och nu raggade han folk till ett hobbyband på skolan. Efter en trevande start har det kommit igång riktigt hyfsat och gett upphov till ett countrystilat band dessutom. I storbandet här är jag också med, där kör jag med Ludwig-kitet med vita skinn, Istanbul 21" Mel Lewis (med två nitar), alltså ett cymbalset som passar den musiken. Annars har det härom året införskaffats ett Tama Starclassic Performer LQM som jag gillar skarpt. I det har jag ett helt annat sound och andra cymbaler.
När det gäller instrument är jag ingen samlare, har inte plats (och inte råd heller). Dock har det köpts och sålts en hel del cymbaler (ej vintage dock). Har kanske 25st, dom tar ju inte så stor plats som nån påpekade i tidigare kommentar. När det gäller trummor är jag inte för stora storlekar heller - det är bara så mycket enklare att komma igenom dörröppningen med en 20"-kagge! Protechtor-casarna bygger en hel del dom också.
Jag har nog alltid varit snäll mot mina grejor fast med stigande ålder har jag blivit "sjukligt" rädd om utrustningen. Men det är ju mitt val att bete mig så.
Visst hade varit kul med en massa härliga kits from the '60s och så, men jag får nog nöja mig med att njuta av bilderna som presenteras, exvis här i bloggen. Skulle vatt kanon med ett Gretsch Round Badge i exvis "Burgundy Sparkle" men det var inte många trummisar av alla dom man träffade på den "gamla goda tiden" som lirade på det märket, så det finns väl inte särskilt många öht här i Sverige.
När det gäller själva Bloggen här så var det Birdie som ordnade in mig och han är den ende som jag haft nån kontakt med. Ni andra känner ju varandra väl, verkar det som. Ni är ju ett fint sällskap med supersamlaren Birdie och så en Professor tillika (Kilenstam).
För den som vill veta lite mer om mig så kan man klicka på mitt namn på bloggens hemsida (eller vad man nu skall kalla den).
Till sist - det blev långt, det här - som bevis på min jämförelsevis höga ålder så vill jag offentligen kungöra att några elektroniska trummor kommer aldrig att införskaffas av undertecknad!!!
7 kommentarer:
Japp, som sagt. Jag börjar själv.
44-årig trebarnsfar som hållit på med gamla trummor sen ca 1982...
På den tiden gick Ludwigseten för runt tusenlappen. Oavsett skick. I alla fall 60-talsseten. De var ju så gamla och skruttiga.
Spelar gör jag mycket mindre just nu, men en ljusning syns i horisonten. Tidigare fuskade jag mig fram inom klassiskt, storband, jazzcombos, rockgäng och inte minst som pop-trummis.
Dock kom alldeles för roliga jobb emellan.
Efter 8 år i tv-svängen sadlade jag om till medielärare och så är det fortfarande. I alla fall mellan jagandet av nya trumkickar!
Och var kom inspirationen ifrån:
Birka Musik har ju alltid varit en källa till inspiration, även om jag första gången jag frågade efter "gamla trummor" kanske inte möttes av något helt entusiastiskt svar. Detta har reparerats med råge sen dess. Tack för det.
Breven från Vintage Drum Center var en annan tidig källa till inspiration, ja alltså innan internet fanns. Ni vet, papper å sån't.
Rickard på Allegro i Örebro! Tack för att du övertalade mig att behålla min Premier Royal Ace! Nya ögon öppnades. Customanpassning/ renovering.
Urban & slagverket. Tänk att få se gamla 20- & 30-talsgrejer. På riktigt!! Tack Urban!
Och så alla andra som hjälper en med info och att få se sån't man inte trodde fanns: Hasse F, Roger, Niklas... Ja, ni vet vilka ni är.
/Lars H
Tja, här har vi ytterligare en 44-årig trebarnsfar. Jag började spela trummor runt mitten av 1970-talet. Mitt första egna set var ett Ludwig vistalite "vertical bars" med en Bonham supra (6,5X14). När de blev totalt ocoola i början av 1980-talet blev det Yamaha 9000 recording för hela slanten. Att jag så småningom halkade ned i vintageträsket berodde på att jag fick ett gammalt Ludwig champagne sparkle kit (1960-talet) av en jobbarkompis. Sedan var det kört. Under de senaste åren har diverse Slingerland, Rogers, Gretsch, Premier, Sonor och Ludwigset kommit och gått. De trummor som jag efter idogt letande har fastnat för är Ludwig classics med trelagersstommar- lönn/mahogny, poppel, lönn - tillverkade mellan 1968-69 och 1975-76). De har en klarhet och ett klipp som jag gillar. Lägg dessutom till en total översyn av sargkanterna utförd Niklas Kilenstam och du är framme... Under de senaste åren har jag också snöat in rätt kraftigt på gamla Paistecymbaler: Giant Beat, 2002, 602 och Sound Creation. På samma sätt som med trummorna har jag successivt utforskat de olika cymbalerna och behållit de jag gillar bäst. Långt ifrån alla gamla Paistecymbaler är bra! Just nu har jag väl en 30-40 st. Jag vill dock inte definiera mig som samlare. Det handlar snarare om olika ljudmöjligheter. Cymbalhögen är som en kryddhylla med olika burkar som kan användas för olika maträtter. Därför strävar jag efter att ha en bredd av olika typer av cymbaler/ljud. Är det några som låter för lika säljer jag som regel den ena. I princip har jag samma filosofi vad gäller virveltrummor; även de skall erbjuda en bredd av olika musikaliska uttryck. Just nu är jag helt såld på den gamla Ludwigvirvel från 1920-talet som jag bytte till mig av Lars Halvarsson. Fantatiskt instrument som får en att undra om utvecklingen verkligen har gått framåt under det senaste århundradet. Det som har gjort alla dessa passioner möjliga är i stor utsträckning internet. Utan ebay skulle min kryddhylla vara betydligt fattigare...men min plånbok mer välfylld.. Det senaste i raden av erfarenheter var när jag på bara några dagar lyckades köpa en original sejarmekanik till den gamla 20-talsvirveln. En sådan hade jag förmodligen fått leta efter i 20 år om bara den svenska marknanden varit tillgänglig.
Vill också understryka att denna blogg är ett kul "häng". Massor med trevligt folk med gedigna kunskaper - för att inte tala om alla bilder! Varma hälsningar! Roger
Jag som fortsätter är en 42-årig tvåbarnsfar med passion för den musik som var "ute" när jag själv kom till världen. Jag spelade på ett Pearlset med rena lönnstommar fr början av 80-talet och dessa trummor gjorde verkligen jobbet för mig då och jag har dem fortfarande kvar stående i min 5-årings rum. Men under tiden så hade jag en kompis farsa som spelade på gamla Gretsch som han köpt 1960. När jag hörde honom och när jag själv fick sitta in, så kände jag att det är det här som är Soundet! När mina kompisar lyssnade på Judas Priest eller AC/DC så lyssnade jag på Blue Note inspelningar med Bud Powell m Max Roach på trummor eller Shorty Rogers med Shelly Manne på trummor. Även där fanns det gamla Gretschsoundet som fortfarande sitter djupt in i själen. Som tonåring m begränsad ekonomi fick det dröja till 1987 då jag ramlade på en 4X14 virvel i Cadilac green i helt originalskick! Gissa om jag var glad! Det blev sedan ett komplett kit med jazzstorlekar i Walnut och det blev otänkbart för mig att byta märke.
Åren har gått och jag föredrar fortfarande mkt högt stämda trummor som ofta var fallet på 50-talets inspelningar, men jag har då och då bytt set även om jag hela tiden varit trogen Gretsch-loggan. Äger i dagsläget 4 Gretschkit plus ett som jag håller på att renovera upp. Gamla Ludwig och Slingerland samt Rogers gillar jag givetvis också och kanske provar jag även något sådant vid sidan om en dag.
Cymbaler har det också blivit en stor samling även om inte heller jag vill kalla mig samlare. Rätt ljud vid rätt tillfälle styr mina val! Favoriterna är Turkiska K Zildjian och tunna A Zildjian fram till sent 50-tal. Helst fr transitionalperioden (sent 40-tal)vill jag ha.
Några fina Paiste har jag också behållit då jag anser dem överlägsna i känsliga ljudmiljöer såsom kyrkor eller festlokaler m högt i tak.
Fr. början var det Gula tidningen som var min källa till prylar. Nu är Ebay det överlägsna forumet för att finna det jag vill ha.
Tycker det är jättekul att pladdra om denna underbara vintage-värld med Er! Ha en skön höst! Hans
Nästa man till rakning....
Bakom Birdmountain döljer sej en f.d. 53-årig skåning som bott i sin nya hemstad sedan-67. Sedan 8 år musiklärare(trum-elever), och har tidigare haft längre anställningar som bl.a. vaktmästare på sjukhus och förskollärare/fritidspedagog.
Musikintresset kom från pappa, som var hobbytrummis. När jag var tolv fick jag min första virvel( en no name WMP från Halme´ns, Hälsingborg), men pappa hann inte lära mej så mycket, då han tragiskt gick bort i unga år. Vid den här tiden lyssnade jag och mina bröder på BEATLES, mamma köpte gärna de nya singlarna när de kom ut, hon tyckte också om de här söta killarna. Den här gruppen är tveklöst det som har betytt mest för mej, jag ville spela trummor, jag ville vara med i BAND.
Vid den här tiden började jag i musikskola, och stavade dubbelslag m.m. Tyvärr lät inte läraren mej spela trumset, så vid (c:a) 15-års ålder la jag av, jag lessna. Jag satt hemma och spelade jättemycket till skivor, det blev min utbildning. Femton år, då fick jag mitt första trumset, ett japanskt Star, men med jättefina cymbaler, P.602. Det var min gamla trumlärare som hjälpte mamma att köpa der från Hoffsten och Fromholz, Linköping. Nu var det lite tyngre rock som gällde. De som betydde allra mest nu var Jimi Hendrix, Deep Purple, och Led Zeppelin( vilket sammanträffande, alla trummisar Ludwig-män!).
Sen fick jag en häftig bandstart. Blivande glamrockarna "TEARS" sökte ny trummis och jag fick jobbet. Hoppade av skolan, och började spela ute vid 17-års ålder. Vid den här tiden fanns det jättemycket speljobb, så de kommande två åren spelade jag massor. Hela Sverige, Norge, Finland, skivor, radio och tv, pojkdrömmen slog in.
Sedan har jag spelat i band konstant, alltid haft några att gigga med(undrar hur många band jag varit med i?). Musiken har alltid varit viktig, just nu ett blues-band( 10-års jubileum i år) och ett rock-coverband(skitkul, har inte spelat rock på många år känns det som!).
Det här att jag jag har så myckett av allt, började nog tidigt. Jag älskade att sätta ihop stora set, långt innan det blev modernt. Mitt Star-set växte till tre h.p. två g.p. och dubbla bastrummor. Fast jag var inge vidare på dubbla...
-74 blev det ett Ludwig Silver Sparkl 24,13,16 och virvel. Kanon trummor, nu började det låta lite. Det här setet hade jag länge, och när jag sålde det fanns det tre pukor till. Efter vdet var det dags för Sonor Phonic, som byttes mot Phonic Plus. Det är dom tyngsta trummor jag ägt. Stommarna var 12mm! Men med Pinstripeskinn på var det kul att lira brutal-rock. Sedan var det dags för Yamaha Rec. Custom färg Hot Red. Det var väl här det började bli mycket.Här fick jag utlopp för mina "böjelser" att sätta ihop olika set. Som mest hade jag ett 20 tal trummor i samma färg, bl.a. dubbla 26x14! De här trummorna var så bra, jag hade ett lite set, 18 bt och jazzpukor 12 och 14. Det gick att få ihop ett fusion, 22,10,12,14,16, som alla hade då. Och så lite hårdrock på det, 26,14,16,18. Sedan runt -95 fick jag en sån där nostalgikänsla, det skulle vara kul att ha ett gammalt Ludwig. Hittade ett fint 70-tal Champ Sp 22,13,16. Sen var man såld... De första åren hittade jag en del fynd, i dag är det en dyr hobby. Under resans gång tog jag ett svårt beslut, jag sålde ALLA Yamaha trummorna, de stod bara nerpackade, och var det det spelning ville jag alltid ha Ludwig. Men jag fick en bra slant att köpa Ludwig för, Ebay here i come!
Cymbaler har också varit kul. Större delen har jag haft AZ i alla möjliga storlekar. Bara för några år sedan kom jag över en P.602. De fungerar så bra i små samman hang. Har blivit mina favoriter. De har ett alldeles lagom ljud, kontrollerat, väldigt distingt. När jag spelar på mina Istanbul, sluter jag ögonen och drömmer att jag är en jazztrummis, det låter rätt i alla fall! Som en gammal hårtslående rocktrummis har det varit en lång resa att fixa jazzliret. Men tycker det är så kul, så kul. Slutligen finns det ett antal AZ, de flesta gamla(50-60 tal). Det är fina grejor det också, lite brutala, och låter lite mycket. Men i rätt sammanhang blir det perfekt.
Jag kan inte besvara 10.000.-kronorsfrågan: varför har du så mycket? Det har bara blivit så här.....Men i dagsläget är man väl en något coolare person än för 15 år sedan, kalla det gärna lite avtrubbad. Nu är det inte så mycket som jag "behöver". Men någon enstaka Ludwigtrumma till blir det nog. Och cymbaler är ju betydligt smartare att samla, tar ju ingen plats!
Hej alla goda vänner på bloggen, vi hörs ute i cyber-rymden. "Samlarn´"
Alla har börjat med sin ålder, så jag gör väl också det.Är med mina 59 år förmodligen den äldsta "nörden" i (för)samlingen.Arbetar på en specialskola för synskadade barn med tilläggshandikapp.Att det blev trummor för mig var en slump.När kompisarna i mitten på 60-talet bildade band , så ville ingen spela trummor.Jag blev tillfrågad för att jag alltid lyssnade på musik och tackade ja.Promlemet var bara det att jag aldrig hade rört ett instrument. Det löste musiklärarens son , som var med i bandet, han visade hur man satt upp ett trumset och lite enkla grunder. sedan körde vi igång hellre än bra men så småningom rätt ok.Lite brokiga vägar med heltidsjobb i ett popband ,tradjazz ,experimentell rock, afromusik, reggae och blues ledde sen fram till mitt samlarintresse.Fick i början av 70-talet en Levinvirvel+ baskagge av tradj.bandet.Dom gömdes efter ett par år undan och inte förän 1999, då jag fick en Levinvirvel i födslsedagspresent,började jag bli intress.av Levins trumhistorik och började söka efter info och trummor.det har väl gått lite trögt för dom flesta som spelade på 40-50 talet lever inte längre och i musikaffärerna är det tunnsått med Levinkunskaper, förresten så är det tunnsått med "riktiga" musikaffärer också!Nåväl jag har fått ihop en hel del i alla fall och haft turen att träffa en man som jobbade på Levinfabriken när dom tillverkade trummor där.Gillar som så många andra gamla Gretsch och Ludwig.Jag spelar ibland på Levin ute och tycker att dom med sina björkstommar har ganska ok ljud. Är man inte extremt kräsen med ljudet så kan man ju bara för att det ser häftigt ut och för att få liknande färg , sätta ihop olika märken som jag gjorde på en privat festspelning.Det blev Levin piccolo virvel,Manhattan Popular liten puka ,Ramona golvpuka och Trixon baskagge Manhattanpukan röd tegelmönstrad övriga Red Sparkle.Härligt att denna blog finns.
Hälsn. Nisse
Mitt första "riktiga" trumset inhandlades hösten 1967 och var en Japansk Ludwigkopia av märket Gracy. Ganska lika men av betydligt sämre kvalité. Ett Ludwig Oyster Black kostade 4.500:-
Garcy-setet 1.500:-. Ja, det var vad kassan tillät.
Började lira Blues och lite Pop i ett band i Nora där jag är uppvuxen och fortfarande är verksam. Det blev lite olika lokala band tills det blev dags att göra lumpen.
Så blev det några års uppehåll, spelsuget fanns där hela tiden, men tyvärr inga att lira med. Så när jag 1977 blev tillfrågad om att hoppa in i ett halvprofessionellt dansband, tackade jag faktiskt ja, p.g.a. av lusten att efter 7 års uppehåll äntligen få spela trummor. Jag köpte ett nästan nytt Slingerlandset i Koppar som jag fortfarande har kvar. Bandet lades ner efter knappa två år.
Så blev det uppstart av ett Rockband som funkade ett par år. Efter det blev det till att lira symfonisk rock ett par år, då är vi framme vid 1982. Nu blir det åter stockarna på hyllan i några år ett litet inhopp i ett partyband under ett par år och sedan trummorna i träda. Hopplöst svårt att få tag på folk som vill lira det man alltid velat lira, BLUES! Så i slutet av 2001 träffas vi några gubbar och bestämmer oss för att träffas på söndagar och jamma lite och då bl.a. blues. Det hinner flyta på ända till Jul-Nyårshelgen 2004 då vi äntligen blir ett gäng som till 100% lirar blues, Blues Solution. Stilen gav sig redan från första helgen, Chicago-Blues. Mitt Slingerlandset lät inte riktigt rätt tyckte jag, det var inte det rätta Chicago-Soundet så det blev till att jaga ett Ludwigset. På senhösten 2005 efter flitigt annonserande och jagande blir det napp!!! Ettt SBP årgång 1969 med en Supra från 1970. Lite Autosol, Tandborste och Sonaxvax och setet riktigt lyser! Och soundet då? Jodå, låter som en ros doftar, så nu låter det riktigt Chicago om det!
Jul-Nyårshelgen 2006-2007 träffas ytterligare några bluesdiggare och vi drar igång med en lite tuffare blues i Texas-stil. Vi är egentligen trio + munspel/sång. Vi antar namnet Lazy Roosters och efter att träffats någorlunda regelbundet i drygt ett år anmäler basisten oss till Mönsterås och Scandinavian Blues Contest, vi protesterar naturligtvis och undrar vad vi har där att göra? Vi blir otroligt förvånade då vi får höra att vi gått till final. Så sista helgen i maj när SBC går av stapeln slutar det med att Lazy Roosters står där som vinnare! Jaha gott folk det var lite om min trumkarriär ;-). Jo det var så sant, till professionen är jag screentryckare - skyltmakare - dekoratör, egen företagare sedan 1984 och jag har redan hunnit bli 56 år!
/Kenth
Det har inte kommit nån ny "levnadsbeskrivning med focus på trummor" de senaste dagarna, så jag plockar upp stafettpinnen ...
Nej, Nisse är inte den äldsta "nörden" i den här församlingen för själv blir jag 61 bast i november. Är född, uppvuxen och fortfarande boende i Billesholm i nordvästra Skåne. Min fader var mycket aktiv i den lokala musikkåren (som firar 125-årsjubileum i år) och jag kom redan i koltåldern att spela trumpet där. I den lokala Foplkparken hängde man vid estraden och kollade in många förträffliga musiker, både amatörer och professionella. I Musikkåren var vi några grabbar som ville spela dansmusik och jag var redan från början inställd på ta "trumjobbet". Mitt första "kit" köptes av en granne för SEK 25:- (just det) och var mkt antikt. Bastrumman var c:a 70x30 (alltså jättestor) och virveln en Lefima (har det märket nämnts i spalterna här?) 14"x 8". På den tiden var idealet för virvlar Autocrat 14"x3och 20" bastrummor så man kände sig fruktansvärt "ocool" med det kitet. Försök gjordes att "kapa" ner virveln ... ja, ni kan nog räkna ut hur det gick med det!
Mitt första riktiga set var ett svart Premier som sedan, när jag börjat spela i en etablerad dansorkester, blev ett blått och sedan så kom mitt Ludwig-set (som jag utförligt ordat om tidigare).
Efter upp mot 10 år som dansmusiker kändes det som om det var dags för ett uppehåll - studier och jobb tog över som det lite "viktigare" här i livet!
Så, år 1977 kom jag att inleda ett 15-årigt engegemang på Sveriges "mest kända Gästgivaregård" - i varje fall i Skåne! Började spela med två äldre gentlemän (den ene är nu 90 år gammal) med kontrabas så det blev en hel del evergreens med vispar och så. Mycket lärorikt och givande. Ludwig-kitet var med - än så länge! Tyvärr envisades jag med alldeles för tunga cymbaler till den här softa musiken, bla Paiste 2002 Sound Edge Hi-Hats....
.... men nu införskaffades det ett nytt kit (år 1984), ett Tama Superstar i naturfinish, detta svällde efterhand till att omfatta 7 tommar och flera cymbaler - grejor som jag inte hade någon egentlig användning för. Men Tama-kitet gällde nu och Ludwigarna ställdes in i garderoben.
Nu var det intressant med trumspelet igen och tilläggas kan att jag i den här vevan på '80-talet tog lektioner hos Peter Fältskog - han är också från Billesholm och medlem av Musikkåren under några år.
Så fadade "Gästis-jobbet" ut 1992 och då tänkte man att det var det väl ändå tid att lägga av med spelandet. Hade bytt yrke (till SO-lärare), en tid haft dubbelt boende, gift mig och byggt hus. Det stora Tama-kitet såldes, men Ludwig-setet fanns kvar i garderoben. Rätt skönt att slippa ge sig ut i snöstormen i vintermörkret, tyckte (och tycker) man ... nu kunde man i stället ägna sig åt en kär hobby sedan gammalt, nämligen skivsamlandet. Jag har alltså under årens lopp lagt ner mycket mer stålar på skivor än på trummor och cymbaler!!!
... efter ett tag kom man med i Musikkåren igen (på blås) och sedan en dag kom musikläraren på skolan där jag jobbar, han hade "fått reda på" mitt förflutna och nu raggade han folk till ett hobbyband på skolan. Efter en trevande start har det kommit igång riktigt hyfsat och gett upphov till ett countrystilat band
dessutom. I storbandet här är jag också med, där kör jag med Ludwig-kitet med vita skinn, Istanbul 21" Mel Lewis (med två nitar), alltså ett cymbalset som passar den musiken. Annars har det härom året införskaffats ett Tama Starclassic Performer LQM som jag gillar skarpt. I det har jag ett helt annat sound och andra cymbaler.
När det gäller instrument är jag ingen samlare, har inte plats (och inte råd heller). Dock har det köpts och sålts en hel del cymbaler (ej vintage dock). Har kanske 25st, dom tar ju inte så stor plats som nån påpekade i tidigare kommentar. När det gäller trummor är jag inte för stora storlekar heller - det är bara så mycket enklare att komma igenom dörröppningen med en 20"-kagge! Protechtor-casarna bygger en hel del dom också.
Jag har nog alltid varit snäll mot mina grejor fast med stigande ålder har jag blivit "sjukligt" rädd om utrustningen. Men det är ju mitt val att bete mig så.
Visst hade varit kul med en massa härliga kits from the '60s och så, men jag får nog nöja mig med att njuta av bilderna som presenteras, exvis här i bloggen. Skulle vatt kanon med ett Gretsch Round Badge i exvis "Burgundy Sparkle" men det var inte många trummisar av alla dom man träffade på den "gamla goda tiden" som lirade på det märket, så det finns väl inte särskilt många öht här i Sverige.
När det gäller själva Bloggen här så var det Birdie som ordnade in mig och han är den ende som jag haft nån kontakt med. Ni andra känner ju varandra väl, verkar det som. Ni är ju ett fint sällskap med supersamlaren Birdie och så en Professor tillika (Kilenstam).
För den som vill veta lite mer om mig så kan man klicka på mitt namn på bloggens hemsida (eller vad man nu skall kalla den).
Till sist - det blev långt, det här - som bevis på min jämförelsevis höga ålder så vill jag offentligen kungöra att några elektroniska trummor kommer aldrig att införskaffas av undertecknad!!!
Tack för ordet!
Skicka en kommentar