Hallåj.
Dags att skriva om lite annat.
Vilken batterist har influerat er mest? I början alltså!
Ofta är det svårt att välja en, men vad sägs om tre favoriter.
Och leta då i bakhuvudet om hur det var när just du började spela. Det kanske kommer någon obskyr tanke som du inte reflekterat över på länge...
Här kommer ett försök:
-Ian Paice: alla de tidiga albumen med Deep Purple Mark II är ju helt fantastiska. Rockens Buddy Rich! En stor förebild i de tidiga åren.
-Åke Eriksson: kommer tillbaka i ett tänkt senare inlägg, men var en mycket stor förebild när jag började spela i band. Rak, avancerad, dubbla kaggar och en trevlig prick.
-Tommy Ramone/ Paul Cook: går inte att dela på eftersom de båda är punkens motsvarighet till Ringo. Ringo borde väl vara på listan, men hans spelstil har jag nog tagit efter mer i senare ålder.
Nåväl, ett försök.
Nu är det din tur!
/Lars
16 kommentarer:
Lätt som en plätt: Mitch Mitchell, Ian Paice, John Bonham. Sen var det ju några till.......HF
Nu är det dags att bli utskrattad,,,hmmmm.
Blir ofta det när jag för på tal att Tommy "Slim" Borgudd var min första trumidol.. Kanske inte så flashig som de andra nämnda. men det var något i hans hållning till spelet som var oerhört attraktivt för mig att blåkopiera. Förmodligen det luftiga lyriska anslaget baserad på en klassisk grund. Helt enkelt en rasande musikalisk trummis. Han var en av de mest anlitade studiotrummisarna back then. Spelade i Jojjes första upplaga av Made In Sweden. sedermera i Proggvänsterbandet Solar Plexus. Sen,,, blev han racerförare,, blev kanske för mycket marx? :) Hans kompanjon på bassidan Bosse Häggström borde väl inge i alla fall dissa... Ett absolut toppnamn på sitt instrument!
Mvh, Pelle.
Sedan....Michael Shrieve
Ett geni
Slim Borgudd - Världens snabbaste trummis! Med tanke på racerkarriären...
Såg Solar Plexus på Söderhamns Teater precis när de släppt "Det är inte båten som gungar..."
Ett oförglömligt minne och fantastiska musiker. Dominique-arna, Bosse Häggström och Tommy Körberg!
Häggström spelade i mitt favvo-band under 70-talet: Wasa Express! Fantastiskt band, och Bosse är mycket bra.
Vad gäller Slim så var han en trummis med "flyt" under 70-talets mer kantiga spelstil.
Made In Swedens första platta hör till en annan av mina favoriter. Discoteque People är helt fantastisk!
Jag tror att ditt intresse för Slim är detsamma som jag har för Åke Eriksson.
Sen har vi lokala influenser och ala de bra trummisar som dök upp under live-reran på 70, tidigt 80-tal: Johan Johansson i KSMB, Tage Dirty i Dag Vag som legitimerade reggae-influerade accenter i popmusik (som ett svenskt Police, liksom) m fl mfl.
/Lars
Mitchell, Paicey, Bonham så klart, vill också flagga för Jon Hiseman,lyssna in Colosseum Live från -70. Vilket underbart trumsound, Gretschpukorna.... behöver jag säja mer.
Tommy
För mig var det Keith Moon ,Charlie Watts och senare Bosse Skoglund , som jag anser var en av sveriges mest allroundkunnige trummis.
Lars, nu är det kanske en utvikning bort från ämnet här men när du nämner punkgökarna så öppnar sig en lucka ned till min tid i postpunkens utmarker.
Dvs under min tid på konsthögskolan 81-86 fanns det många kontakter åt alla de håll inom musikvärlden från Commando Musse Pigg till Lokomotiv Konkret. (F.ö bandet med det minsta trumsetet i världen. Tommy Björks uppenbarelse vid sitt Proper barnkit 6" 10" Hts 14"BD är helt obetalbar.).
Pga kompisars inflytande provspelade jag för spillrorna av gamla Grisen Skriker och Raketerna. Jag ler av minnet hur jag raskt dolde mitt klassiska grepp och bankade hårt med pukstocksfattning. Enkel och så hårt jag kunde :)
Inte min stil, men jag ville spela,,, Så spelade jag det halvår Kometerna fanns. Dock återtog jag vänsterhandsfattningen på sista gigget till mina medmusikanters storögda förvåning! Ha ha ha
Gott folk.
Jag rekommenderar en lyssning av vinylversionen av Made in Swedens liveinspelning från Gyllene Cirkeln.
Jag är helt torsk på basen och trummorna där....
Ett sahtans sound i trummor och cymbaler. Och ibland ett lyriskt trumspel som ger rysningar.
Slim ÄR underskattad.
Ja, om man nu ska ta det hela från börja, så ...
... när man i sina "preteens" satt på estradkanten i Billesholms Folkets Park och kollade in orkestrarna som spelade där så - redan från allra första gången jag hörde/såg honom i aktion - blev Gillis Karlsson min man. Han var medlem av BeWes orkester och han hade alla dom där egenskaperna en annan fortfarande försöker tillägna sig:
#1 en otadlig teknik där rudimenten satt ända ut i fingerspetsarna
#2 en säkerhet och auktoritet som utan att ta över gav en oerhörd stabilitet (spelade själv trumpet i Billesholms Musikkår med honom som trummis betydligt senare ...)
#3 en SMAK och känsla för det som gällde. I Musikkårssammanhang (där en annan alltså har sina rötter) anordnades det på den tiden stora sammankomster med 150-200 musikanter och i dom sammanhangen var Gillis alltid den självskrivne trumslagaren som "fixade allt".
Lirare nr två är Percival "Sonny" Payne som lyfte Count Basies "New Testament Band" till oanade höjder för c:a 50 år sedan. Payne var inte så "clean and articulate" som Buddy Rich men i sina bästa stunder gav han Basies orkester i det där alldeles speciella flytet ... ömsom tassande ... ömsom fullt av dynamik - ibland räcker med någon liten gest eller figur för att man ska bli hänförd. Fint är också att man i hans spel känner rötterna från dom stora swinggiganterna lite längre tillbaka.
Det här är ju begränsat till tre influenser, och efter mycket funderande så väljer jag (An)Tony Williams! Tillsammans med bla Miles Davis ledde han in trumliret i en ny fas, som sedan andra spunnit vidare på. Citat från Miles Davis självbiografi: "... och så hade jag hört en fantastisk liten sjuttonårig trumslagare som hette Tony Williams, han bara sänkte mig totalt, så överjävlig var han. Man, att bara höra den där lilla jäveln gjorde mig heltänd igen."
Ja, sen skulle man kunna fortsätta med Art Blakey, Harvey Mason, Steve Gadd mfl. Sedan finns det ju i vår tid mängder av högskoleutbildat folk - men då har vi ju kommit en bra bit bort från "begynnelsen" ...
/Lennart Pn
Just Count Basies speciella sväng/häng kommer från honom.
Det där märkliga i timingen som är både för tidigt men ändå hänger.
Djupa rötter där.
Tack för att du påminde mig. Payne var stor.
Kan inte avhålla mig från att "publicera" några reflektioner/kommentarer med avseende på de övriga inläggen i detta ärende ...
... känner ju till trummisen Borgudd, kan dock inget om hur han lirade. Men när "KBongen" använder sig av termer som mindre "flashig", försedd med "luftigt lyriskt anslag" och "en rasande musikalisk trummis" blir jag intresserad. Made In Sweden och Solar Plexus var "favvos" hos folk i min omgivning, men jag tog mig aldrig tid att lyssna in dom på allvar, vilket förmodligen var ett "misstag" ...
När sen Keith Moon kommer på tal så vändes taggarna ut direkt när det här med att välta kitet och misshandla grejorna kom på tal. Den 12/10 1966 spelade jag i ett band på "Danspalatset" Jägersbo i Höör och då var The Who huvudattraktion. Som väl var framträdde dom på den stora utescenen, så folk fick ta på sig ytterkläderna och gå ut för att kolla in dom. En annan gick inte ens ut!!! (Vad säger du nu, Nisse?) Man var så dj-la glad för att man slapp låna ut sitt kit till "vildingen" Moon (man fick annars ofta göra det till diverse trummisar som kompade Folkparksartister som Wiklund, Lill-Babs mfl).
Nisse fortsätter med Bosse Skoglund, som var en ytterst förnämlig jazztrummis med eminenta Staffan Abeléen Quintet på '60-talet - mycket välklädd/välfriserad bakom sitt silver sparkle Ludwig-set. Så nog har han en stor spännvidd i sin kompetens, alltid.
När det sen kommer till andra nämnda så är det först på senare tid som jag införskaffat en hel radda CD's/DVD's med Led Z, Deep Purple, Hendrix, Queen mfl. Har knappt hunnit höra/se dom än. Mitchell är en sändande pådrivande trummis och alla hårdrockarna är väl inte enbart "vedhuggare"... ska kolla in dom bara tid gives ...
... en annan som jag ska "zooma in" är Ginger Baker, han är nåt speciellt ...
... men min faiblesse för mer "softa" lirare (vispartister t.ex) kvarstår dock. Är inte alls förtjust i musik som är så volymstark att man måste använda hörselskydd även nedanför estraden, vilket tycks vara till ens nackdel i vår tid.
Men man ska ju försöka vara öppen för allt som är "groovy" - på det ena eller andra sättet!
/Lennart Pn
Hej Lennart!
Det handlade ju som sagt var om tidiga influenser och när jag hörde Keih Moon första gången hade jag själv inte spelat mer än knappt ett år och då var man mäkta imponerad av hans snabba och vilda spelstil.Kul att du också nämner Bosse Skoglund en näst intill gigant inom svensk jazz, blues och reggae.
Just det Lennart. Misshandla trumset gillar vi inte här på bloggen! :)
Jägersbo kommer jag också ihåg. Hur man hörde sina backbeats komma tillbaka en sekund senare från PAt pga akustiken i det gigantiska rummet. Mindre kul....:)
Har dock inga minnen från några favvos förutom att jag själv rockade hejdlöst där några gånger ha ha ha
Ja ni pôjkar, många äro kallade desto färre utvalda... Den förste att verkligen imponera på mig var då vi i min ungdom ställde upp i något som kallades "Popbandstävlingen" året var 1967 och vi mötte en duo i en av deltävlingarna i grannstaden Lindesberg, H&K eller Hansson & Karlsson. Visst blev man impad av Bosse Hanssons hammondlir och sitt hemmagjorda Leslie men trummisen Janne Karlsson a.k.a Loffe oj, oj, oj! Okej, vi kom på andra plats...
Nästa trummis att ge mig liknande vibrationer var numera framlidne Örebroaren Sjunne Ferger. Vi träffades också i Lindesberg då hans band Takt & Ton efter konserten följde med oss upp till Discoteque Bacchus där vi var husband. Sjunne lirade precis som jag på en Japansk Ludwigkopia "Gracy" så mitt trumset var riktigt hemtamt för honom ;-) Nästa trummis som impade på mig var Bobby Elliot i The Hollies som jag åkte moped ner till Örebro för att beskåda i Brunnsparken. Sen kom dom tätt: Richard Starkey a.k.a Ringo Starr, Mitch Mitchell, Ginger Baker, Keith Moon, Joe Morello, Egil Johansen, Tommy Borgudd, Åke Eriksson, och många många fler.
Sedan 80-90-talet är jag mer impad av dem som insett att less is more ;-)
Och då är vi inne på sådans storheter som: Richard Innes, Paul Fasulo, Wes Star, idel ädel adel bland bluestrummisar.
Som ni ser är vi alla olika...
/ BluePrint
Skicka en kommentar