Mitt första kit var mitt Black Oyster Ludwig, 22, 12, 16 som inköptes 1978. Till detta använde jag min första virvel, en wmp Pearl 1974 års modell.
Cymbaler var det tunnare med, men Paiste Dixie 14" hihat, 20" 2002 ride samt en lövtunn Zildjian 18" crash. En Moonbeat fanns också med, numera nästan förträngd...
Stativen var av skiftande kvalitet men jag minns en Rogers Swiv-o-matic pedal som jag gärna skulle vilja ha kvar.
Allt utom 2002:an har sålts vid olika tillfällen och sen köpts tillbaka.
Ludwig var den stora drömmen. Jag menar Ian Paice hade ju Ludwig och Ringo hade ju också ett... Frontskinn med 70-talsloggan införskaffades eftersom mina gamla spräckeltrummor såg så... gamla ut.
Jag ville ju ha ett flake-set. Glittrigt å så.
Som tur är ändrade jag mig och halkade in på vintagespåret via ett antal Ludwigset. Samt ett Star...
Jag tror att det är känslan från den här tiden som lever kvar i inombords. Längtan efter de där trummorna man såg i alla skivkonvolut och Okej-tidningar. Känslan av att kanske kunna spela just så där bra som... Ian Paice. Jag har ju för sjutton samma prylar!
Samma känsla kan ju komma över en idag. En snygg bild på nå't band eller trummis man gillar och så MÅSTE man ju bara ha ett sån't set.
Kanske att man en dag kommer till sans och bestämmer sig för vad man ska ha i samlingen. Just nu lutar det åt att Black Oyster och Paiste 2002-riden är det enda oumbärliga.
Fast när Vistalite-kitet gått iväg så kanske... man bara måste ha ett igen För tredje gången. Jag menar, tänk bara på alla de där trummisarna man sett bakom ett Vistalite! Och alla bilder i Ludwigkatalogen!
Hoppas nå'n förstod det här inlägget...
/Lars
4 kommentarer:
Visst är BO-kiten läckra. Har alltid gillat dem. Hoppas så småningom också få äga ett!
Så till frågan Varför Vintage?
Själv lirar jag BLUES, Chicago och Texas. Speciellt när det gäller Chicago-soundet är det Ludwig och vintage som gäller. Just för att det låter HELT RÄTT!
Visst går det att lira på trummor av modernare årgång, jag gjorde det i helgen, ett Premier-set, det funkade visserligen men det låter FEL.
Sen är det ju viktigt med känslan och looken, eller hur?
"Let it Groove"
/Kenth
Vet inte om jag "förstår" detta högintressanta inlägg - men helt klart känner jag en myckenhet av sympati!
"Varför vintage?" Jo, den där känslan och looken som Blueprint talar om kan ju inga nya grejor matcha, hur välgjorda och "black-nickel" försedda dom än är. Vissa saker var helt enkelt snyggare förr...
... som tex den härliga BO-finishen som Lars H visar upp med sitt vackra Ludwig-set på bilden! Visst är den här finishen nåt helt annat än det som Ludwig idag kallar "Black Oyster" ...
Ja, visst skulle man vilja ha en massa härliga kits, och för min del då särskilt ett Gretsch Round Badge med storlekarna 12-14(alt16)-20 med lämplig virvel. Är själv förtjust i dom läckra gamla "rail-mountarna" och dom vackra stämhusen i synnerhet. Detta i kombination med den tyngd och auktoritet som die-cast sargarna ger intryck av - in toto magnifikt! Förstår inte hur Gretsch sen på '80-talet kunde designa sån fruktansvärt ful hardware som man faktiskt gjorde - helt ofattbart.
Visst är det så att bilderna i dom gamla katalogerna har gjort sitt till när det gäller lusten att "vilja ha". Liksom det faktum att studium av "Modern Drummer" och liknande publikationer kan få en att näst intill "tappa omdömet" ... (gäller i varje fall undertecknad).
Sen är det väl också så att om man spelar musik från '50-60 talet så känns det mer "rätt" med tidsenliga grejor. Instämmer till fullo med Kenth därvidlag.
/Lennart
Inga problem att känna samma sak! När man i sin tidiga ungdom läste musiktidningar samt även jazzlexikon m härliga svartvita bilder på Buddy Rich, Kenny Clarke eller Roy Haynes m sina WFL eller Gretsch round badge, då hände något inom en. Framför allt tror jag att den musik man lyssnar på som ung alltid kommer att på ngt sätt styra valet av trumsound; det sätter sig djupt!
Som någon sagt så äger man en del av musikhistorien då man äger vintageprylar!
Efter att ha haft top of the line set( två olika Sonorset och många Yamaha Rec set) hände något för c:a 12 år. Jag lyssnade mer och mer på mina gamla hjältar, Mitchell, Bonham, Paice m.m. Jaha, och vad spelade dom på? Ludwig, som jag också hade mellan-73 och 78(24,13,16 först sedan 12 och 14 hp och 18 gp). Då var saken klar, fast jag var mer än nöjd med mina Yamaha, SKULLE jag bara ha ett Ludwig 60 eller 70-tal. Jag är ganska säker på att det var en nostalgi resa till ursprunget som jag sökte. Och fann i form av ett Champ Sp 70-tal 22,13,16. Resten känner ni till..........Det är en helt annan känsla att spela på gamla vintageburkar i bluesbandet. Nu även i ett hårdrock-gäng, som jag spelar i. Tänk att få spela t.ex Manic Depression(Hendrix) på ett Sparkl Silver från 60-talet!Man identifierar sej lätt med musiken och ovan nämda trumslagare.
Långt i från alla av mina trumset är jättebra, några har lite skavanker som gör dom något svårstämda. Men jag vet vilka som är bra, bl.a. det första jag köpte( Champ Sp 22,13.16). Med stigande ålder (53) är det helt klart att man sneglar på trummor som fanns på den tiden när "riktig" musik gjordes( oj,oj va´mycke´bra som kom på 60 och 70-talet)!
Skicka en kommentar